Rampfeber

Oj vad tiden går...Vi pratar hela tiden om att det är sååå långt kvar. Men när man tittar på räknaren till höger på bloggen får man plötsligt perspektiv på det hela. Var det inte typ igår som vi sa "Herregud, det är sju månader kvar!" och nu visar den på exakt fyra månader och två veckor.
Vi lider dessutom båda av lätt rampfeber, (inte så lätt i mitt fall), och våndas inför att gå upp för altargången. Missförstå mig rätt nu; jag pratar inte alls om den bröllopsångest som man ofta läser om: den som går ut på "Hjälp är mitt liv över nu" och "Ska jag aldrig få vara med en annan man?" Har hittat många exempel på det, bland annat på en annan bröllopsblogg. Själv gläds jag av hela mitt hjärta åt att det är jag och Axel för alltid och att vi snart ska få visa det för nära och kära.
Nej jag pratar om känslan av att skrida fram inför allas blickar och dessutom säga högtidliga saker inför allihop med akustiken som ett ekande ackompanjemang. Läskigt värre! Skräckscenariot är att rösten inte håller eller att vi kommer börja gapskratta. Troligt är dessutom att jag börjar gråta, då jag är en ganska lättrörd person och verkligen älskar Axel så himla mycket.
Jaja, det får bli som det blir.
Vi håller fortfarande på med att samla ihop adresser och skicka ut inbjudningar, vilket hästjobb! Nu har de flesta kommit iväg i alla fall. Ska bli så roligt att snart få se våra vänner och släktingar samlade. Skorna och tiaran är inköpta och jag har också valt en klänningsmodell som jag ska få uppsydd.
Ville bara komma med ett litet inpass angående att vi önskar oss pengar till en bröllopsresa i stället för traditionella bröllopspresenter. Redan när vi träffades fanns ju mina underbara barn med i boet så jag och Axel har aldrig kommit iväg på någon resa bara vi två. Det skulle vara så mysigt! Dessutom jobbar jag mycket och har inte haft semester på några år, kommer inte att ha det i år heller, så sol och bad under den grå hösten hägrar.
Det var allt för idag, vi återkommer snart med vägbeskrivning till festlokalen och annat.