Mindre än fyra månader kvar!

En liten ursäkt samt info till er med barn

Nu har vi fått iväg alla inbjudningar utom ett par. En del av dem har sett rent bedrövliga ut tyvärr eftersom skrivaren ballade ur och färgpatronen löpte amok. Hoppas ni inte blir allt för sjösjuka när ni försöker tolka vad som står. Till råga på allt klistrade en hel hög kuvert ihop sig, så de flest ser lite trasiga ut...Jaja, huvudsaken är väl att innehållet når sina mottagare och att ni alla kan vara med och glädjas med oss den 27;e oktober. Det är som sagt Axels mamma ni ska ringa med ert svar. Till er som ska ha med barn; som vi skrivit så gör vi undantag för er som har spädbarn, självklart kan man inte lämna en liten bebis hemma så de får hänga med och fira:-) Utöver detta är alla nära släktingars barn välkomna. Där räknar vi syskons, kusiners och morbröder+mostrars/farbröders+fastrars barn. GLÖM INTE att ange om ni har barn med er när ni ringer och tackar ja. Detta gäller främst barn som ska ha egen stol och äta bröllopsbuffé så att vi beräknar rätt antal platser. Vi ser framemot detta oerhört mycket! Kram på er allihop.

Rampfeber

Oj vad tiden går...Vi pratar hela tiden om att det är sååå långt kvar. Men när man tittar på räknaren till höger på bloggen får man plötsligt perspektiv på det hela. Var det inte typ igår som vi sa "Herregud, det är sju månader kvar!" och nu visar den på exakt fyra månader och två veckor.
Vi lider dessutom båda av lätt rampfeber, (inte så lätt i mitt fall), och våndas inför att gå upp för altargången. Missförstå mig rätt nu; jag pratar inte alls om den bröllopsångest som man ofta läser om: den som går ut på "Hjälp är mitt liv över nu" och "Ska jag aldrig få vara med en annan man?" Har hittat många exempel på det, bland annat på en annan bröllopsblogg. Själv gläds jag av hela mitt hjärta åt att det är jag och Axel för alltid och att vi snart ska få visa det för nära och kära.
Nej jag pratar om känslan av att skrida fram inför allas blickar och dessutom säga högtidliga saker inför allihop med akustiken som ett ekande ackompanjemang. Läskigt värre! Skräckscenariot är att rösten inte håller eller att vi kommer börja gapskratta. Troligt är dessutom att jag börjar gråta, då jag är en ganska lättrörd person och verkligen älskar Axel så himla mycket.
Jaja, det får bli som det blir.
Vi håller fortfarande på med att samla ihop adresser och skicka ut inbjudningar, vilket hästjobb! Nu har de flesta kommit iväg i alla fall. Ska bli så roligt att snart få se våra vänner och släktingar samlade. Skorna och tiaran är inköpta och jag har också valt en klänningsmodell som jag ska få uppsydd.
Ville bara komma med ett litet inpass angående att vi önskar oss pengar till en bröllopsresa i stället för traditionella bröllopspresenter. Redan när vi träffades fanns ju mina underbara barn med i boet så jag och Axel har aldrig kommit iväg på någon resa bara vi två. Det skulle vara så mysigt! Dessutom jobbar jag mycket och har inte haft semester på några år, kommer inte att ha det i år heller, så sol och bad under den grå hösten hägrar.
Det var allt för idag, vi återkommer snart med vägbeskrivning till festlokalen och annat.